Hej! Har haft en extremt jobbig kväll för jag har tänkt på min bästa vän Line... För 4 år sen fick hennes pappa extrem cancer, han dog 1 år efteråt.. Hennes mamma tog det hårt så hon blev så svårt deprimerad att det knappt gick att ha kontakt med henne. Min bästis Line, fann allting så jobbigt, så hon tog sitt liv.. Idag är det nästan 2 år sedan hon gick bort. Och jag tänker på allt som har hänt, så jag har börjat drömma om det. Om henne. Om vår vänskap. Ibland är det mardrömmar ibland är det underbara drömmar. Minnen som återskapas, minnen som på nytt får liv igen......
Line, älskade Line, saknaden är stor. Jag vill besöka din grav, men det är så långt bort. Jag besöker dig jämt, i mina drömmar. Vi skrattar, vi har kul. Vi är tillsammans.. Du lever vidare med oss, och det vet jag. För det är tack vare dig, som jag finns här idag. Jag vet att du jämt sa till mig när jag var ledsen att alltid fortsätta kämpa, no matter what. Min största fråga till dig är, varför du slutade kämpa. Varför du stack. Du hade hjälp att hämta. Och jag vet att min inte var tillräcklig, men jag lovar, du har 110% av alla. Alltid. Jag är ledsen över hur det slutade, men det finns inget att göra. Det är snart min tur, vi förenas snart med varandra. En fjärils vingar, kan inte flyga föralltid.
Den blomma som blommade när jag var med dig, vissnade då jag fick beskedet om vad du gjort. Först var jag arg, sen ledsen. Den blommar blommar vidare nu, för jag vet, att du alltid är mig nära. Även om jag inte kan se eller höra, röra eller känna dig, så vet jag. Jag bara vet det!
Saknar dig så sjukt mycket Line! Älskar dig ännu mer. Och beundrar dig mest! Du klarade mycket, men tyvärr inte allt. :( Jag hoppas att du kunde läsa dethär, men mest att jag skulle sluppit skriva det överhuvud taget.
R.I.P älskade vän! Jag ska leva, leva.. för dig!